BESÖKSVÄRDA JÄRNÅLDERSLÄMNINGAR
500 F.KR TILL 1100 E.KR.
Vi lever fortfarande i järnåldern i den meningen att vi gör våra verktyg av järn. Men den forntida perioden räknas bara fram till kring år 1100. Då kommer munkordnarna till landet, grundar kloster och skapar en mera omfattande svensk skriftkultur.
Redan under järnåldern tänds dock den skrifthistoriska lampan så smått i Norden. Romaren Tacitus nämner svear och samer för första gången i bevarad text år 98. Kring 150 uppfinner nordborna runorna och börjar lämna efter sig korta inskriptioner. Fram till 500-talet ror krigiska skandinaver ofta till grannstammen för att härja och plundra. Efter år 800 seglar de i stället iväg som vikingar och härjar långt ner i Europa. De nordiska kungarikena blir allt större och färre för varje sekel.
Järnåldern är den förhistoriska period som har satt det tydligaste avtrycket bland länets fornlämningar. Många bondgårdar i odlingsbygderna har synliga gravar från denna tid på sin mark. När vi pratar om fornlämningar i allmänhet är det ofta runstenar, gravfält och gravhögar från järnåldern det handlar om. Här är några tips på besöksvärda fornlämningar från järnålderns 1600 år.
Odensbacken i Asker
Med 45 bevarade högar och stensättningar från tiden 540-1000 är det här ett ansenligt gravfält. Och då har ändå många anläggningar utplånats genom seklerna av grustäkt och byggnation. Notera skeppssättningen med nio resta stenar, strax intill en sentida minnessten över Gustav II Adolf. Förutom de synliga hednagravarna har arkeologer grävt ut kristna senvikingatida gravar här. Det stämmer bra med att mellan gravfältet och Tälje bro (idag Kvismare kanal) reste man på 1000-talet en kristen runsten, som numera står på andra sidan kanalen vid Hummelsta.
Koordinater: N 6558298, E 530077
Runstenen från Odensbacken-Täljebro
Detta är en av länets få välbevarade runstenar. Nu står den i en stenmur vid Hummelsta i Stora Mellösa. Den restes först på andra sidan kanalen, intill Tälje bro vid det sevärda gravfältet Odensbacken, under 1000-talets andra hälft. Inskriften lyder på dagens språk “Björn och Gervat lät resa denna sten efter Ebjörn, sin far. Gud hjälpe hans själ.” Som nästan alla svenska runstenar är brödernas sten alltså ett kristet minnesmärke. Från början var den nog målad i klara färger.
Förstora bildenFoto: Bengt A Lundberg / Kulturmiljöbild, Riksantikvarieämbetet
Vetenskaplig behandling: https://www.raa.se/runinskrifter/sri_narke_b14_d01_text_1.pdf
Länk till annan webbplats., sid. 34 ff.
Nastastenen i Rinkaby
Många menar att det här är Närkes vackraste runsten. Den restes under 1000-talets andra hälft av en mor som mist sin son. Inskriften lyder på dagens språk “Tored lät resa stenen efter Lydbjörn, sin duktige son”. Dels handlade det förstås om att bevara minnet av den döde, men förmodligen var runstenen också nödvändig för att Tored skulle kunna ärva den barnlöse Lydbjörns jord vid Nasta. Hela familjen var säkert kristen.
.jpg)
Vetenskaplig behandling: https://www.raa.se/runinskrifter/sri_narke_b14_d01_text_2.pdf
Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster., sid. 109 ff.
Koordinater: N 6577003, E 520114 (SWEREF 99 TM)
Segersjö i Lännäs
Strax norr om bronsåldersröset Habors röse ligger ett gravfält med 16 högar och stensättningar från tiden 540-1000. Söder om röset står en stor gravhög. Gravhögen är Närkes största och mäter 36 m vågrätt, 3½ m lodrätt. Den är namnlös och har inte blivit daterad: antingen är den från den äldre bronsåldern som röset, eller så är den från vikingatiden kort före kristnandet. Gravfältet är hur som helst ett tecken på att folk intresserade sig för det stora röset och förstod att det var en forntida gravplats. Deras gård låg nog i närheten.
Fornsök gravfält: https://pub.raa.se/visa/objekt/lamning/703b5502-5f04-498e-b5a8-d9505667360a Länk till annan webbplats.
Fornsök gravhög: https://pub.raa.se/visa/objekt/lamning/895b36fb-349b-4ea1-922e-5c4aa3d0d8ad Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.
Koordinater gravfält: N 6560153, E 533155 (SWEREF 99 TM)
Koordinater gravhög: N 6560023, E 533203 (SWEREF 99 TM)
Råsvalslund i Linde
Bakom idrottsplatsen mellan Storå och Guldsmedshyttan, på sjön Råsvalens strand, ligger en välbevarad gårdsmiljö från tiden 790-1250. Här syns husterrasser, andra husgrunder, utfallna stengärdesgårdar och två gravfält med små högar och runda stensättningar. Under medeltiden fanns inte Guldsmedshyttans kyrka ännu, utan gården låg isolerat. Mindre utgrävningar åren 2002-2003 gav fina vikingatida fynd. Platsen är skyltad och det finns en digital guide i appen Kultur Lindesberg (Android och iPhone).
Koordinater: N 6618546, E 506575 (SWEREF 99 TM)
Stensätter-Brobytorp-Nalaviberg i Viby
Närkes största sammanhängande gravfält med 209 anläggningar, mestadels högar och runda stensättningar. Det stora antalet vittnar förmodligen både om en lång brukningstid under tiden 540-1000 och om en stor gård i närheten. Gravfältet ligger kant i kant med två sevärda naturreservat, Brobytorps och Nalavibergs ekängar. I åkerkanten nordväst om gravfältet ligger Brobytorps avhysta bytomt som var bebodd och bebyggd från före 1554 till in på 1900-talet.
Foto: https://digitaltmuseum.se/021016260023/nalaviberg Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.
Koordinater: N 6547167, E 496415 (SWEREF 99 TM)
Tarsta i Sköllersta
I ett typiskt läge i skogen nära bygdens utkant finns här ett borgberg från tiden 1-540. En yta på knappt 200 m tvärs över är omgärdad av hoprasade stenvallar som en gång var högt uppstaplade med timmer i men utan murbruk. Vallarna är delvis dubbla. Innanför finns en husgrund, vilket är ovanligt. Förmodligen användes dessa borgberg sällan och kortvarigt som tillflyktsorter när grannstammen gjorde plundringsräder. Man tog med sig familj, boskap och värdesaker upp på berget och stannade innanför murarna tills angriparna rest hem. Närmaste kända gård från samma tid avslöjas av ett litet gravfält vid Vibbanbotorp åt sydväst.
Koordinater: N 6548678, E 518883
Lästips om järnåldern
Völvor, krigare och vanligt folk: berättelser om järnåldern. Kent Andersson 2018. [190 s.]
Gamla Uppsala: människor och makter i högarnas skugga. Kristina Ekero Eriksson 2018. [351 s.]
På väg genom Närke: ett landskap genom historien. Red. Anna Hed Jakobsson 2012. [126 s.]