Krihake
Förstora bildenÖLM 472
Många av föremålen i museets samlingar är lätta att förstå sig på - en ask med krukskärvor, en kniv, ett dräktspänne. Men vad är det här? En invecklad liten anordning i järn med två krokar och två roterande trissor av ben. Det har uppenbarligen något att göra med tunna linor. Kan det vara en riggdetalj till en segelbåt? Nej, det här är en vapendetalj: en krihake, d.v.s. en del av en armborstspännare från 1500-talet.
Att bli skjuten med pilbåge är verkligen inte nyttigt, men där rör det sig ändå bara om kraften i bågskyttens arm. Ett armborst är ännu värre: bågen är kortare och styvare, projektilen är tyngre, hastigheten mycket högre. Och man kan inte spänna ett armborst bara med handkraft. Det fanns flera olika metoder att spänna dem. Den enklaste innebar att man satte foten i en stigbygel framtill på stocken och drog i strängen med båda händerna och hela ryggmuskulaturens kraft. Men för 1500-talets hårdspända armborst räckte inte det. Man fick ta till block, talja och vinsch för att få utväxling på kraften. Och det var där krihaken kom in. De båda krokarna satte man på armborstets bågsträng. Anledningen till att det är två krokar är att det måste finnas plats mellan dem för armborstnöten, låstrissan där man fäste den spända strängen.
Den här proceduren innebar att armborstet hade mycket lägre eldhastighet än pilbågen. Efter varje skott tog det ett bra tag att ladda om. Därför tyckte sedan ingen heller att det var anmärkningsvärt att musköter och andra tidiga eldvapen tog tid att ladda. Tidigmoderna fältherrar kunde bara drömma om dagens fruktansvärda automatvapen.
Var krihaken kommer ifrån vet vi inte. Den ser inte ut att ha hittats i jorden, utan kan ha blivit kvar inomhus i någon adlig eller kunglig rustkammare sedan eldvapnen tagit över, just under 1500-talet. Föremålet kom in till museisamlingen omkring år 1910 som ett nummer i en privatsamling vilken tillhört en medlem av släkten Coyet. Gustaf August Coyet var en av initiativtagarna till den stora Hjälmarsänkningen 1878-87. Även den medförde att många välbevarade fornsaker kom in till museet när Sjösänkningsbolaget donerade sin samling.
