Glanshammarsbygden är ett av Mälar-Hjälmarregionens rikaste arkeologiska områden, och mitt genom den rinner Äverstaån med tillflöden. Viktiga fynd från bronsåldern och järnåldern har gjorts vid Hassle, Äversta, Storsicke och Husby. Den utdikade Ullavisjöns namn minner om en kultplats under första årtusendet av vår tideräkning. Runstenarna från 1000-talet är många, och redan nämnda Husby representerar den unga svenska kungamaktens fasta punkt i trakten under samma tid.
Ett av flera intressanta fynd ur själva Äverstaån är ett välbevarat vikingatida smycke, en oval spännbuckla. Den skänktes till det som idag är Örebro Läns Museum av Hjälmarens och Kvismarens Sjösänkningsbolag. Bolaget hade fått ihop en stor samling med fornfynd genom sina arbeten 1878-87, och donerade dem i klump. Länsmuseet har ingen närmare dokumentation av precis när eller var längs ån man hittat spännbucklan.
Vid en stor sjösänkning är man tvungen att kontrollera både utflödet ur sjön och alla större tillflöden. Någonting gjorde bolaget med Äverstaån, men den verkar inte ha varit platsen för några större åtgärder. Hjälmarens yta sänktes 1,3 meter, vilket innebar att åmynningen flyttade flera hundra meter ut till dagens belägenhet. Det är möjligt att bucklan hittades vid arbeten på den forna sjöbotten.
Spännbucklan från mitten av 800-talet är dekorerad med gripdjur, en omtolkad nordisk version av lejon från 700-talets kristna konst på Kontinenten. På de släta runda ytorna har det suttit knoppar av vitmetall med hölje av silverbleck, vilket skapat en effektfull färgkontrast mot den gula bronsen.
Den här spännemodellen är enormt vanlig och skvallrar om en stor samhällsförändring. Fram till slutet av 700-talet var nästan alla föremål med djurornamentik unika och exklusiva produkter. En av vikingatidens nyheter var att hantverkare började massproducera standardiserade föremål med djurornamentik. Kvaliteten var fortfarande ofta mycket hög, som vi ser här. Men en gammal arbetsbesparande teknik blev nu mycket vanligare: man arbetade med tyg dränkt i vax när man modellerade det som skulle gjutas, och det syns tydligt på insidan av vår buckla. Likaså har hantverkaren i detta fall gjort det lite lättare för sig genom att löda fast nålanordningen efter gjutningen i stället för att modellera även den i vaxoriginalet. Denna massproduktion förutsatte ständigt nya kunder. De kom resande till Birka, staden som grundats på en ö i Mälaren kring 750. Dit kunde man lätt ta sig från Glanshammar med båt eller släde via Hjälmaren och Eskilstunaån.
Hur bar man då en sådan spännbuckla? Jo, föreställ dig en långkjol som når från armhålorna till fotknölarna och hålls uppe av två korta hängslen över axlarna. Hängslena sluts med varsin oval spännbuckla som vilar på dina nyckelben. Under kjolen bär du en särk med djupt halssprund. Praktiskt när man skall amma: man kopplar loss ena hängslet i kjolen och öppnar sprundet i blusen. Kläderna sitter kvar på plats även om man behöver gå omkring medan man ammar.
Var det en slarvig eller otursam kvinna som tappade sin ena spännbuckla i ån där någon gång kring år 850? Nej, hon kastade den säkert avsiktligen i vattnet. Att offra värdesaker i vattendrag var en grundmurad sedvänja i Norden redan från slutet av jägarstenåldern. Vi vet inte vilka gudar man åkallade eller precis vad man bad dem om. Men längs Äverstaån har vi arkeologiska konstaterade offerplatser vid Hassle, Äversta och Storsicke.