För inte så länge sedan var järnet det som allt kretsade kring i Bergslagen. Runt gruvor, hyttor, stångjärnshammare byggdes rikedomar upp. Spåren finns fortfarande kvar i form av bergsmansgårdarna, som står kvar som stolta symboler över denna storhetstid. Men vad är det som är typiskt för en bergsmansgård?
Under Sveriges stormaktstid var efterfrågan på järn mycket stor från hela Europa. Krigen krävde vapen och utrustning, men järnet användes till mycket annat som redskap och i byggnadsverk. Detta medförde en omfattande tillväxt i Bergslagen under 15- och 1600-talen. I och med detta blev bergsbruket blev mer industriellt och verksamheten fick en mer formell organisation och dessutom en striktare statlig kontroll och administration.
Bergsmännen var egentligen bönder med rätt att utöva bergsbruk. De hade särskilda privilegier som gav dem rätt att äga del i gruvor och hyttor. Bredvid den inkomsten levde de också på jordbruk, jakt och fiske, ofta hade de stora familjer och mycket tjänstefolk.
– ”Af trä och mycket allvarsam är byggnaden, med torvtak, och alla skorstenar är av järn, på sina ställen med krona utsirade. Mycket äro husen rödfärgade, och gemenligen finnes i hvardagsstugan bredvid kiöksspisen en jernkakelugn, hwilka brukas allmänligen på Berglagen uti eldrummen som och i staden, undantagandes i de bättre husen hwarest i salen om han icke är desto större, och egen sängkammare kan vara kakelugn.” Bergenskjöld – En beskrivning av Bergslagens stugor (1784)
Bergsmansbyarna växte ofta upp runt en hytta vilket gjorde att de fick karaktär av klungbyar till skillnad från slättens radbyar. Runt om fanns ängar och åkrar. Det är i dag svårt att föreställa sig att det var ont om skog. Träden gick åt till den mycket omfattande kolningen som krävdes för järnframställningen i hyttorna.
Nära bostadshusen byggdes flyglar med dräng och pigstugor, bagarstugor mm, samlade runt ett gårdstun. Stallar och ladugårdar låg ofta en liten bit bort.
Huvudbyggnaderna var från början som vanliga parstugor med förstuga, kök, vardagsstuga/sal samt kammare, i en våning. Allt eftersom de blev större fick de två våningar och en sexdelad plan. Den första bergsmansgården med två våningar omnämns 1784 som tvåvånings parstuga. Bergsmännen hade hög status och många av dem blev förmögna. Deras gårdar och hem blev statusprojekt där många exklusiva nyheter och trender utifrån influerade.
Skorstenarna har blivit en symbol för bergsmansgårdarna. De är iögonfallande och karaktärsskapande. Somliga har kronor med spretande piggar, några saknar piggar och några saknar kronor. De med piggar verkar vara speciella för Örebro län. Skorstenen består av en häll, en eller två rör och en krona. Hällen är placerad på den del av murstocken som sticker upp över krönet och de hålls på plats av falsar och sin egen tyngd. Dekoren utgörs av band eller ringar kring själva röret. Kronan utgjorde troligtvis främst ett gnistskydd. Och med tanke på torvtaken så var de oerhört viktiga.
Man känner till dessa gjutna skorstenar sedan från 1600-talet, Linné omnämner dem som karakteristiska för Bergslagen 1745.
Taken var oftast täckta av torv eller trä. Från och med 1800-talets mitt blev tegel succesivt det vanligaste taktäckningsmaterialet.
På 1700-talet blev det vanligare och mer allmänt med fönster och fönsterglas. Man började också göra fönsterspröjsar av trä i stället för av bly. Träspröjsen var dock, som blyspröjsen, H-formade. Konstruktionen innebar att man sköt in glaset i spröjset, vilket innebar att om man behövde ersätta en ruta måste hela bågen plockas isär. Så småningom började man använda fönsterkitt och spröjs med kittfals uppstår. Karakteristiskt för 1700-tals fönster är den lilla fyrkant som sitter där spröjsen möts.
Staten som ständigt hade behov av pengar lade en lyxskatt på glas och 1743 infördes en ”fenstercontibution” och man var tvungen att betala skatt per fönster. Det ledde till att fönstren blev större men färre. Från och med 1789 räknades skatten även efter fönstrens storlek. Denna skatt fanns kvar till 1809.
Under 1800-talets början utvecklas metoden att blåsa glas. Det gjorde det också möjligt att göra större fönster- och glasrutor, och det blir vanligt med lufter med två eller tre rutor. Länge monterades de flesta fönster fast med spik eller hästskosöm. Det var bara de fönster man ville kunna öppna som fick gångjärn. Behovet av att vädra kom med att järnspisar och kakelugnar blev vanligare.
Dörrar från 1800-talets början består av dörrblad av ett ramverk med spegelfyllningar. På ytterdörrarna kunde spegelpartierna ha snidad dekor i form av stiliserade blommor eller olika typer av dekorativa mönster, i Bergslagen brukar man prata om bergslagsros. Den finns på flera ytterdörrar i Nora om man tittar.
Dörromfattningen var till en början vanligtvis bred med enkel profilering. De lite senare är i klassicistisk stil, med överljus, alltså små fönster i överkant.
En bit in på 1800-talet försågs dörrbladen ibland med en liten glasruta i den övre fyllningen, under andra halvan av 1800-talet många gånger i hela den övre fyllningen.
Tack vare handeln med järn hade bergsmännen nära kontakt med omvärlden och var tidigare än slättbönder med nymodigheter och trender. De hade ju också stort ekonomiskt välstånd. Detta innebar bland annat att de var bland de första på landsbygden som under 1700-talet började rödfärga sina hus. Först under senare delen av 1800-talet började man måla husen med oljefärg i ljusare kulörer, till exempel vitt, gult och grått, som tidigare hade blivit vanliga på borgarnas hus i städerna.
Det vanligaste var att man målade innerväggarna med limfärg. Limfärg var billigt och enkelt att göra. Lim och krita samt pigment blandades. Den gav en matt yta men mycket klara färger.
Bergslagskaminen var till en början endast för de rika. De tidigaste beläggen är från 1581 och från Lekebergs hyttgård. De gjutna kaminerna var tunga och en sådan pjäs flyttade man ogärna långa sträckor. Man gjöt dem vid själva masugnen.
De liknar skorstenarna till sin uppbyggnad, med en bottenplatta, underdel /kamin samt en överdel och pipor eller rökrör.
Kaminerna gavs många gånger som gåvor vid bröllop t ex och då gjöt man med initialerna på brudparet. Många gånger är kaminerna försedda med årtal, men det finns även andra sätt man kan åldersbestämma dem på
De äldre kaminerna har en grövre yta, det kommer sig av att man gjöt i lera för att sedan övergå till att gjuta i sand. De äldre kaminerna har också en lite toppigare överdel än de yngre. De yngre är också tunnare i själva gjutgodset. Har de ben tyder det på att de är från 1700-talet.
Under 1700-talets andra hälft anlades särskilda gjuterier, till exempel Carlsdal och Wedevåg. Från Carlsdals bruk levererades ugnar till Stockholms slott. Om man letar och har tur kan man ibland hitta en stämpel från bruken på sin bergslagskamin.
Idag finns fortfarande många bergsmansgårdar kvar i länet och de är en del av vår historia och vårt kulturarv. Husen på en bergsmansgård rymmer många detaljer och pusselbitar till hur de förändrats och utvecklats med de människor som bott och verkat på gården. De berättar även människornas historia. Råd till er som äger en bergsmansgård är att lär känna ert hus och renovera varsamt. Låt husen fortsätta berätta sin och er historia men var rädda om husens karaktär och historia, så att även våra barn får ta del av den. Kontakta gärna länsmuseets byggnadsantikvarier för råd om hur man kan tänka om man behöver åtgärda eller förändra något i byggnaden.