Askersunds landskyrka är praktfull där den ligger högt på grusåsen med sitt spånklädda tak, den vackert röda tegelfasaden och tornhuven i barockstil. När kyrkan invigdes år 1670 upplevdes den säkert magnifik och imponerande av människorna i trakten. Det var familjen Soop-Oxenstierna på säteriet Stjärnsund som var byggherrar. Askersunds landskyrka är ett tydligt exempel på hur stormaktstidens elit ville visa upp sin makt och rikedom för omvärlden.
Under stormaktstiden hade Sverige byggt upp en stark..../Tiden kallas Stormaktstiden, för Sverige hade byggt upp en stark krigsmakt och lyckats erövra en rad provinser runt Östersjön. För att lyckas med detta krävdes en total förändring av det offentliga livet i tidens Sverige liksom stora skatteintäkter. Staten behövde skaffa sig kontroll över handeln. En mängd nya stadsprivilegier utfärdades, bland annat i Bergslagen och andra orter som bedrev handel med järn. Askersund var en av dem och fick sina stadsprivilegier år 1643.
På platsen hade det ända sedan medeltiden funnits en marknadsplats och en kyrka. Med stadsprivilegierna fick Askersund en ny rutnätsformad stadsplan. På den kan man se att den gamla medeltidskyrkan hamnade utanför stadsgränsen. Hädan efter var staden uppdelad i en stadsförsamling och en landsförsamling. En mindre kyrka av trä uppfördes år 1651 innanför stadens hank och stör.
Här är den rutnätsplan man upprättade då Askersund fick sina stadsprivilegier. Här kan man se hur den medeltida kyrkan omgärdad av en bogårdsmur och stiglucka i sydväst, hamnar utanför den nya staden.
Den gamla kyrkan hamnade inom det nybildade säteriets Stjärnsunds gränser. Stjärnsund ligger ett par kilometer från Askersund, på en udde mellan Vättern och sjön Alsen. Här grundade 1637 greve Johan Oxenstierna, son till riksdrotsen Gabriel Oxenstierna Gustafsson och brorson till riksrådet Axel Oxenstierna, ett säteri.
Johan Oxenstierna blev kyrkans patronus, det vill säga värdsligt ansvarig för kyrkan och församlingen. Och det är nu gårdens och kyrkans historia börjar att flätas samman.
År 1642 gifter sig Johan Oxenstierna med 17 åriga Christina Soop. Den medeltida kyrkan brann ner år 1661 och paret Oxenstierna- Soop beslutade sig då för att uppföra en ny kyrka på platsen. Deras ätter hörde till tidens mest inflytelserika och förmögna, så bygget skulle kostas på ordentligt för att påvisa familjernas status. Uppdraget att rita den nya kyrkan gick till arkitekten Jean de la Vallée som 1651 utnämnts till kunglig arkitekt. De utländska förebilderna påverkade i hög grad den svenska arkitekturen under stormaktstiden. De la Vallée hade gjort studieresor i Europa och fått med sig en gedigen utbildning och erfarenhet liksom internationella kontakter.
Som kyrkoarkitekt skapade Vallée flera projekt med den italienska centralkyrkan som ideal. Han gjorde sådana förslag till flera kyrkor i Stockholm men också troligen för Askersunds landskyrka. Förmodligen var det beställaren, Johan Oxenstierna och Christina Soop, som sedan gav honom i uppdrag att i stället rita en mer konventionell kyrka med långhus. De la Vallée levererade skissartade ritningar, möjligen endast en planritning, efter vilka arbetena påbörjades.
Inte långt efter att man påbörjat grundläggningsarbetet för kyrkan dog Johan Oxenstierna den 3 mars 1664. Änkan Christina tog över gården och fortsatte att driva bygget framåt. Ganska snart gifte hon om sig med sin syssling riksrådet Herr Gustaf Soop.
Av någon anledning lämnade de la Vallée ifrån sig projektet. Kanske hade han andra större uppdrag som lockade, kanske var han och familjen på Stjärnsund inte överens om inriktningen. År 1665 tog Erik Dahlbergh på sig uppdraget att fullborda kyrkan. Dahlbergh är främst känd för sitt verk Suecia Antiqua et Hodierna – ”Sverige i forntiden och i dag” där han bland annat avbildat städer, slott i kopparstick. Verket var tänkt som ett propagandaverk över stormakten Sverige. Vilket gör att bilderna inte är helt trovärdiga, speciellt inte i detaljerna.
När Dahlberg tog över projektet gjorde han vissa förändringar. Han frångick inte den ursprungliga planen, men ändrade till exempel storleken på fönstren. Den stora skillnaden var synen på gravkoret
Dahlbergh var av den uppfattningen att gravkorets särskilda funktion tydligt skulle framgå i exteriören. Jean de la Vallée, som inte gillade adelns gravkor, hade troligtvis integrerat gravkoret i kyrkans yttre form. Dahlbergs ideal tycks ha uppskattats av Christina Soop som i korrespondensen dem emellan svarar att hon inte vill kosta på själva kyrkobyggnaden mer stenhuggeriarbeten än som planerats, men att arkitekten inte får spara någon möda när det gäller gravkorets utsmyckning.
Stormaktstidens elit manifesterade sig genom att genom ge sina slott och palats en arkitektur som visade upp sina egna och rikets nya anspråk. Även gravkoren var viktiga symboler. Många befintliga kyrkor fick under den här tiden ett eller flera gravkor tillbyggda till kyrkan. I Askersund landskyrkas fall tillkom hela byggnaden med gravkor vid ett och samma tillfälle.
Här är Erik Dahlbergs bild av Askersunds landsförsamlings kyrka i Suecia Antikva. Den topografiska relationen mellan Stjernsumd och kyrkan är en helt annan än i verkligheten. Kyrkan är avbildad från sydost- troligtvis för att ge gravkoret en central plats i bilden och för att förstärka kopplingen till ägarna på Stjärnsund.
Under stormaktstiden gick fler stilar in i varandra och existerade parallellt. Askersunds landskyrka är dominerad av senrenässans, men det finns också drag av barockstilen. Barocken byggde vidare på renässansens former men gjorde dem tyngre och kraftfullare.
När kyrkan stod färdig år 1670 var det Det Soops-Oxenstjernska gravkoret det mest framträdande i exteriören. Det har ett klassiskt formspråk och rik sandstensarkitektur som knyter an till den europeiska barockarkitekturen. Utsmyckningarna består av pilastrar, listverk, texttavlor, nischer för statyer och annan ornamentik.. Kontrasten är här inte ett resultat av skilda tiders olika stilideal utan en medveten utformning för att gestalta byggnadens dubbla funktioner men troligt även för att framhäva betydelsen av släkterna Soop och Oxenstierna.
På de övre partierna kan vi se festonger, Släkterna Oxenstiernas och
Soops vapensköldar med draperingar och på de avskurna hörnen finns dödskallemotiv.
Längst hela koret löper en textfris på latin… som på svenska lyder så här: - ”År 1646 blev denna kyrka tillbyggd och med gåvor rikligen försedd av den berömde greven Herr Johan Oxenstierna och hans maka, Fru Christina Soop, därefter år 1661 träffad av åskeld började hon år 1664 att återuppbyggas av förutnämnda fru, som då blev änka, och slutligen genom hennes andre mans, det berömda riksrådet Gustaf Soop, försorg och bekostnad blev hon fullständigt färdig år 1669.”
Trots att kyrkan uppfördes i sin helhet vid ett och samma tillfälle återfinnes många stilar i interiören. Det dominerande stjärnvalvet i taket vittnar om att den medeltida byggnadstraditionen fortfarande var stark. I kontrast till valvens traditionella utformning står altaruppsatsen och predikstolen i senrenässans. Det Soopska gravkoret går i monumental men behärskad klassicism.
Predikstolen är tillverkad av Ewert Friis, en framstående träsnidare som vid 1600-talets mitt hade verkstad i Gävle. Det mest troliga är att han även snidat altaruppsatsen.
Altaruppsatsens har en tidstypisk uppbyggnad med de tre motiven Nattvarden, Korsfästelsen och Uppståndelsen. Keruberna håller små tavlor med det grevliga herrskapets namn och titlar. Och på var sida om den översta kristusbilden finns deras vapensköldar.
I Oxenstiernska-Soopska gravkoret finns tre kistor och en stentumba placerade. De tillhör Johan Oxenstierna, hustrun Christina Soop och hennes andre make Gustav Soop. Det vanliga är att kistorna, efter att det beskådats under begravningsceremonin flyttas ner i gravkammaren under korets golv.
Och så var det även här, fram till 1930-talet då de i samband med en restaurering av kyrkan
flyttades upp. Efter att kistorna då konserverats tyckte man att de hade en värdigare plats i koret, så de blev kvar.
Kistorna är vackert utsmyckade, på huvudgavlarna syns personernas ättevapen och sidorna är dekorerade med anvapnen. Vapenbilderna var antingen målade eller utförda i ädlare metall.
Kykornas tidigare sakrala rum kom under den här tiden att fyllas med tecken på värdslig ära och makt i form av vapensköldar och epitafier vilka hör samman med barockens pompösa begravningsceremonier. Huvudbaner och anvapen är ätters vapensköldar som efter begravningsceremonin hängdes upp på väggarna i kyrkorummet eller som här i gravkoret.