24 januari 2017
Texten publicerades på debattsidan i NA 2017-01-24
Skev maktbalans och snäva perspektiv skadar historiska minnen
I samband med Hindersmässan delar Örebro läns museum och Stiftelsen Örebro läns tekniska museum traditionsenligt ut Wenströmplaketten. Den går i år till Peder Fries – bärare av ett hotat immateriellt kulturarv. Han får utmärkelsen för sitt mångåriga arbete med att höja, sänka och reglera vattnets kraft i Järle kvarn; ett arbete han inte kommer kunna utföra länge till om naturvårdens (Naturvårdsverket och Länsstyrelsen) långt gångna planer sätts i verket. De vill riva ut dammvallen som reglerar det vatten som driver den gamla kvarnen, idag en leverantör av elkraft. Förklaringen är att dammen är ett vandringshinder för fisk och flodpärlmusslor. Att området sedan i alla fall 1500-talets mitt varit kopplat till järnhanteringen är inte relevant. Att idag hänvisa till hävd duger inte för enligt ny lagstiftning krävs tillstånd.
Området är naturreservat sedan 1976 och ägs av Naturvårdsverket. Dessförinnan stod hembygdsföreningen för skötseln. Det är också utpekat som riksintresse. I båda fallen var motiven i lika hög grad kultur- som naturvärden. Det är inte ovanligt och oftast oproblematiskt. När intressekonflikter uppkommer ska värden vägs mot varandra och olika lösningsalternativ prövas. Det är ett rimligt tillvägagångssätt som företrädarna för olika intressen får lära sig hantera.
Slutsatsen i den senaste utredningen beställd av naturvården är dock kulturvärdena måste vika och att inga realistiska alternativ finns som klarar av att samtidigt bevara miljön och förbättra för djuren. Därmed borde väl saken vara klar och avgjord i en rättvis tävlan. Är inte länsmuseet och hembygdsrörelsen bara dåliga förlorare som dessutom kommit för sent in i matchen?
Som så ofta får man svar som man ropar. Det är naturvården som har initiativet och genomföranderesurserna. Vår mening är att frågan om Järle hanterades fel från första början. Den anlitade konsulten hade ingen kulturhistorisk kompetens och den kulturhistoriska underkonsulten fick i sin tur ett begränsat uppdrag till just platsen. Järle kan dock inte värderas utifrån enbart platsen Järle och det därför att Järle är en del i ett större ekonomiskt-tekniskt system med rötter i medeltiden. För naturvården är ekosystemansatsen en helig princip. Saker och ting hänger samman och är beroende av varandra. Men att denna goda princip gäller också för kulturarv och kulturmiljöer verkar inte vara lika självklart för naturvården.
Åtminstone från 1200-talet har det tillverkats masugnsjärn i de många hyttorna i Nora bergslag. Gustav Vasa visade på 1500-talet stort intresse för de hyttor han ägde i området. På 1600-talet planerades för Järle stad och en kanal för att frakta ut järnet till Hjälmaren. År 1856 anlades Sveriges äldsta normalspåriga järnväg (Nora – Ervalla) och Sveriges första stationshus i Järle just i syfte att frakta ut detta viktiga järn. Detta är bara några nedslag i historien. Det är inte att ta i att påstå att järnet härifrån varit av central betydelse för Sverige sedan medeltiden.
Det här är kända, men nog tyvärr inte allmänt spridda fakta. Förklaringarna till okunskapen är flera, men en svag humanistisk forskningsmiljö vid universitetet (trots enskilda kompetenta forskare) är en. Och ett avlövat länsmuseum, som inte bedrivit någon kulturhistorisk forskning på många år, en annan. Lagstiftningen är den samma i hela riket, men lagstiftning räcker inte. När det gäller kulturmiljön måste det finnas tillräckligt med kunskap och engagemang på plats. Och så har tyvärr inte varit fallet i Örebro län.
Men är inte det här bara ett käbbel mellan två särintressen, oviktigt för länets framtid och utveckling? Vår mening är att frågan är långt mer komplex än så. Historiskt sett har ofta ett framgångsrecept senare visat sig ha en baksida. Länet var långt in på 1900-talet en region dominerad av råvaruproduktion och tung industri där högre utbildning inte behövdes. Det gör det idag svårt för länet som helhet att ta steget fullt ut mot en ny framtid nu dominerad av information och kunskap. Vägen framåt kan dock aldrig handla om att radera historien vare sig det sker av misstag eller med avsikt. Därför är frågan om Järle en angelägenhet för länets alla invånare.
Rivs dammvallen i Järle är det hela detta historiska system som skadas. Alternativet som innebär att kulturmiljön bevaras genom att ett omlöp byggs har dock inte på allvar utretts. Detta alternativ är mer krävande för naturvården. Är det därför som det dömts ut? Det finns förebilder där omlöp byggts så att natur- och kulturvärden kunnat samsas för bevarande och utveckling. Nu hotas alla de ca 550 kända dammarna i länet. Jämna ut den skeva maktbalansen genom att ge kulturvården möjlighet att arbeta proaktivt. Ge oss samma resurser att arbeta som naturvården. Låt oss sedan samarbeta mer och bättre redan tidigt i processerna genom en landskapsstrategi. Vår vilja är att beslutet om Järle omprövas med rätt utgångspunkter. Historiska minnen och levande djur borde kunna samsas!
Birgitta Johansen
Museichef
Örebro läns museum
Ingela Oxelgren
Styrelseordförande
Örebro läns hembygdsförbund