Trefaldighetskyrkan i Örebro grundades 1869. Den var en del av metodiströrelsen som kommit till Sverige från Storbritannien. Det var bröderna Charles Wesley (1707-1788) och John Wesley (1703-1791) som startade rörelsen i upprördhet mot de sociala problem som den tidiga industrialismen i England orsakat. De var verksamma inom den anglikanska kyrkan. Först på 1800-talet startades ett eget samfund. Dess medlemmar kom att kallas metodister på grund av sina inrutade vanor. Rörelsen antog senare detta som sitt officiella namn.
Centralt för metodismen är betoningen av människans fria vilja. Det sociala ansvaret, deltagandet i samhällslivet, var också mycket viktigt för metodisterna. Deras engagemang bidrog till att de första fackföreningarna startades – ett av många exempel på hur den tidiga frikyrkorörelsen och arbetarrörelsen berörde varandra.
Till Sverige kom metodismen på 1830-talet via den skotske predikanten George Scott (1804-1874), men influenser kom också på 1860-talet via sjömän som kommit i kontakt med metodismens amerikanska gren.
Örebroområdet var sedan lång tid en grogrund för frikyrkliga idéer. Den stora folkväckelsen i mitten av 1800-talet gav stort utslag i Närketrakterna. En rad befintliga frikyrkor etablerade församlingar här, men helt nya startades också. Att metodisterna etablerade sig i Örebro var alltså följdriktigt. De var framgångsrika och 1909 kunde de inviga den ståtliga Trefaldighetskyrkan i toppmodern jugendstil.
Metodiströrelsen var omfattande på 1910-talet. Men 100 år senare var situationen annorlunda. Medlemsantalet hade minskat drastiskt. 2009 blev kyrkobyggnaden i Örebro byggnadsminnesförklarad. 2011 gick Metodistkyrkan i Sverige med i den frikyrkliga samarbetsorganisationen Equmenia. 2015 fanns det endast 40 medlemmar kvar i församlingen i Örebro och kyrkan såldes.
Bland Örebro länsmuseums få objekt med anknytning till frikyrkorörelsen finns några sparbössor i plåt. De ser ut som små, svagt koniska, konservburkar och är ungefär 10 cm höga. På blå botten runt en interiörbild från kyrkan står, i moderiktig jugend: ”Trefaldighetskyrkan Örebro. Tömmes Annandag jul.” I två andra inramningar finns följande texter: ”Huru ljufliga äro icke dina boningar Herre Sebaoth. Saliga äro de som bo i ditt hus, de lofva dig beständigt. Sela.” Och ”Min själ längtar och trängtar till Herrens gårdar. Mitt hjärta och min kropp jubla mot lefvande Gud. Ty sparven har funnit ett hus och svalan ett bo – ditt altare Herre Sebaoth.”
Bössorna användes nog inte i själva kyrkan, kollekten togs upp på annat sätt. Deras användning var främst hemma hos församlingsmedlemmarna. Där stod de framme, kanske framför allt under adventstid, och utgjorde en tyst uppmaning till familjemedlemmar och besökare att skänka en slant. Utan att någon behövde säga något märktes varje gåva genom myntens skrammel i plåtburken.
Sparbössorna var också en påminnelse om själva kyrkan och familjens delaktighet i den. Genom den lilla bilden på plåtburken fanns en ständigt närvarande påminnelse om rörelsens centrum – Trefaldighetskyrkan. Burken var inget kultobjekt som ett krucifix utan en mer vardaglig och konkret aspekt av tron. Prat är billigt, att skänka en slant har alltid ett värde. Pengar spelar roll även för ett idealistiskt kristet samfund. Även religionsutövning kräver en viss beröring med det världsliga. Utan pengar blir inte mycket gjort.
Kyrkobyggnaden var påkostad och hade kostat stora uppoffringar från församlingens medlemmar. En del av intäkterna genom sparbössorna gick antagligen till att betala av på byggkostnaderna. Sparbössornas texter tyder alldeles uppenbart på det. Men kanske gick inte alla pengar dit. Metodisterna var inte inåtvända, de ville delta i samhället. De gjorde det bland annat genom välgörenhet och missionsverksamhet. Alla i församlingen bidrog till detta.
Peter Ekström
Artikeln är finansierad med medel från Kyrkoantikvarisk ersättning, Svenska kyrkan. Dnr. FKAE 2020-1038